Badorten

Du befinner dig på Lyckorna vid kamrerarkontoret med klocktorn, ångbåtsbrygga och varmbadhus. Ångbåten Kung Rane närmar sig. Rök bolmar ur skorstenen och visslan tjuter. Passagerarna är vitklädda damer med långa kjolar och herrar i halmhatt. Bärare med kärra fraktar bagaget och hästskjutsar kör badgästerna till sommarvistet. Det är sommar år 1900.  

Ett stiligt par i resdräkt stannar till vid klocktornet. De har just anlänt och ser fram emot promenader och fester. Musik hörs från paviljongen i Victoriaparken. Orkestern spelar upp till dans på kvällarna i Societetshuset som har Europas modernaste dansgolv. Så är det tennis och segling. Det inhandlas biljetter till varmbadet, tånggnidning, gyttjemassage, borstning och dusch. Barfota pojkar ränner omkring och nyfikna ortsbor vill se vilket herrskapsfolk som kommer. – Så ´na tokiga hattar de har!

När Oscar II kommer med ångbåten för att hälsa på sin vän Oscar Hasselblad i Villa Skogstorp rullas röda mattan ut. Badgästfruntimren niger djupt och kungen kysser på hand. Även Robert Macfie bjuder in Kungen till Societetshuset. Lyckorna – En kunglig badort!

    Lyckorna badort tidigt 1900-tal

Robert MacFie

Välkommen till Lyckorna, för ett par 100 år sedan en bergig skogsås med ett torp.

Här skulle skotten Robert MacFie 1877 anlägga Lyckornas klimatiska kurort och hafsbadanstalt

Andrew William Macfie, hade köpt Anfasteröd gods 1845 när sonen Robert var 3 år. Från Skottland tog familjen med sina curlingstenar och införde vintersporten i Sverige. Den första matchen kan ha spelats på isen utanför Villa Sjötorp.

Godsägare Frankenberg på Hälle gård i Ljungskile hade i mitten av 1800-talet anlagt en privat bad- och kuranstalt och hans vän doktor Malmborg i Motala skrev ut recept till sina patienter att de skulle åka till kurorten för att få behandling med uppvärmt saltvatten, tång, gyttja och allt möjligt. ”Synnerligen fördelaktigt för bröstpatienter och platsen är en av de mest natursköna Västkusten äger.”

Det fanns olika sätt att ta sig till Ljungskile: Ångbåt från Göteborg till Stillingsön och därifrån roddbåt eller sjövägen till Uddevalla och sedan hästskjuts, alternativt båt på Göta älv till Ström kanalstation, följt av droska utmed landsvägen.

En svårt sjuklig och spritistisk dam i Uppsala drömde om ett hus på Västkusten som skulle göra henne kry. Med tåg gick resan mot Göteborg och vidare norrut på ångbåten. När jungfrun bäddade ned henne på däck hördes plötsligt: ”Där är det!”.

Drömhuset låg på Anfasteröd och när Robert Macfie fick höra talas om den lama damen fick hon flytta in. Damen badade varmbad i Ljungskile och till hösten var hon frisk. Entreprenören Robert Macfie som länge sneglat på Frankenbergs kurort i Ljungskile stärktes i sitt beslut att anlägga badort även på Lyckorna.

Isen lade grunden till Lyckorna

Vintern 1875/76 var mycket kall. En ångare i Uddevalla hade frusit fast i isen och måste hackas loss. Robert Macfie som fått uppdraget tog alla sina torpare, statare och rättare till hjälp. Båten kom iväg och Macfie övertygade sina anställda att inte ta ut dagpenning för arbetet. Han föreslog att de i stället skulle teckna andelar i ett badbolag och småningom fick de 20 % ränta på pengarna. Macfie lät bygga ångbåtsbrygga och varmbadhus med pumphus för det hälsobringande havsvattnet. Men varifrån skulle han få baderskorna?

En ovanlig badgäst på Marstrand

Till närliggande Marstrand Varmbadhus kom en höstdag 1876 en reslig man och beställde ”karbad med borstning och dusch”. Efter en kort promenad kom badgästen tillbaka och beställde ”varmluftbad med borstning och dusch”. Beställningarna fortsatte med ”sittbadbiljett” och ”halvbad med dusch”. När gästen återkom samma eftermiddag för ”gyttjemassage”, protesterade biljettförsäljerskan: ”Min herre har på mindre än 4 timmar badat våra mesta ansträngande bad, och nu vill han på samma dag bada i gyttja, som andra människor klarar högst varannan dag.”.

När Macfie kom hem till Lyckorna, samlade han kvinnor på bygden och undervisade dem i konsten att behandla badgäster. Året därpå invigdes den nya badorten på Lyckorna.

Men var skulle badgästerna bo? Det gällde att snabbt få igång byggandet. Macfie lånade ut pengar utan ränta till sina anställda och sålde tomter billigt. Husbyggen lämpade för uthyrning uppmuntrades.

Allt måste tänkas på: avstyckning till tomter, tillgång till vatten, anläggande av vägar och stigar. Kallbadhus för kvinnor på ena sidan om ångbåtsbryggan och för män på andra, samt framställa och distribuera prospekt om badorten osv.

Stenhuggare, byggmästare, snickare, målare, glasmästare och plåtslagare fick arbete. Några lokala byggmästare var så skickliga att de kunde bygga på känn. Särskilt nämns Timmerman Nilsson och August Andrén. För att det skulle gå snabbt monterades befintliga timmerhus i trakten ned, fraktades till grunden på Lyckorna där man satte ihop ”byggsatsen” på plats.

Macfie var förtjust i namnmagi. I de ”Finska kvarteren” finns Lintula, Heinola, Atola, Pardala, Pajala, Missola och Sveaborg. Ett annat område har namn efter stjärnbilder, Capella, Orion, Mercurius, Corona.

Inför sommaren flyttade Lyckornaborna ut till sina mindre hus på tomten. De tömde sina hem, röjde och tog fram husgeråd, serviser och sängkläder som inskaffats för sommaruthyrningen.  

Lyckorna var sommartid badgästernas ort. De återkom år efter år och kom från hela landet, men mest från Stockholm och Göteborg.

Ortsborna var beroende av inkomsten för uthyrningen och för de tjänster som framför allt kvinnorna kunde bidra med i sommarhusen. För männen fanns färre möjligheter till arbete. Inget störande som hörde husbygge till fick förekomma under sommaren.

De män som hade skutor vid ångsbåtsbryggan erbjöd kryssningar och utflykter till öarna i skärgården och de som fiskade till husbehov kunde sälja fisk och skaldjur vid badgästernas köksdörr.

Badortsperioden medförde för ortsborna nödvändiga inkomster, men också ny kännedom om beteenden och värderingar. Man märkte tydligt klasskillnaderna, då sommargästerna tex expedierades före ortsborna i affären. Några affärer fanns på Lyckorna året runt, som apotek, speceriaffär, charkuteri och mjölkaffär. Men många av affärerna var till för badgästernas behov som handarbetsaffär, hattmodist, bokhandel, kemikaliaffär, fotografateljé och konditori. Polis var anställd endast för sommaren.

En badort av rang måste ha ett Societetshus där badgästerna kunde träffas, umgås, äta, dricka, spela, läsa och dansa. Roberts bror ägde ett nedlagt sillsalteri på Gullholmen som monterades ned och fraktades till Lyckorna för att bli societetshus. Byggnaden försågs med torn, smårutiga fönster samt dekorativa drakhuvuden.

Ett stort lyft för orten blev det när tågen började trafikera Bohusbanan 1907 och på Lyckorna förekom ett tämligen oförändrat badortsliv fram till andra världskrigets utbrott.

Några större hus förändrades till pensionat redan på 1920-talet och detta sätt att ta del av Lyckorna pågick i viss omfattning ända in på 1970-talet.

För kurortsverksamheten var läkare och sjukgymnast anställda för sommaren men baderskorna intog en särställning på. Badgästerna kontrakterade gärna samma baderska år efter år. Det hände att hon blev inbjuden till sommarvillan för kaffe med dopp och ofta kom det Julkort framåt vintern.

Ett nöje för sommargästerna var att anordna basar med attraktioner och tombola i Victoriaparken. På kvällen gavs kabaré i restaurangen med sketcher och kupletter. Intäkterna gick till välgörande ändamål, vissa år till någon baderska som råkat illa ut, maken kanske blivit sjuk, huset brunnit eller annan olycka.

Under flera decennier var tennisturneringar och tennisbalen den stora begivenheten på Lyckorna. Som tennisort var Lyckorna känt som nummer tre i Sverige efter Stockholm och Båstad. Björn Borg spelade här som ung.

Kungsparken med en stenpir ut till kobben Gottland var från början en bevuxen park för promenader. Då ägde havsbad endast rum i kallbadhusen. När kvinnornas badhus blåst sönder annandag jul 1925, byggdes det inte upp igen. Detta kan tyda på att man började använda badhytter i Kungsparken för omklädning för att bada direkt i havet.

Till hösten blev det lugnt och skönt. Samhällsföreningen Enigheten hade möte i september då man räknade ihop vinsten av årets uthyrning och arbete. Det var samling i Societetshuset för ortsborna med dans och förtäring.

När våren åter kom arbetade man tillsammans för att göra Lyckorna välkomnande. Det klipptes buskar och häckar, parkerna räfsades, vägar och stigar ansades. Lyckorna var en terrängkurort, så badgästerna skulle vandra upp och ner för bergen för att få upp kroppstemperaturen före badet. Ibland behövde de slå sig ner och vila på soffor i små inbyggda nischer utefter vägen. Där krävdes ständig lagning och målning.  

Vid sidan om slitet för brödfödan var ortsborna stolta över Lyckorna: ”Det var en fin badort med enastående luft, en kurort som beboddes av fina och rika människor.”

För ortsbornas pojkar innebar sommaren en nöjsam omväxling: ”Det var ett eldorado av fruntimmer på Lyckorna. De hade förstås sällskap i städerna där de bodde annars så man fick vara på sin vakt när fästmannen kom på besök.

En och annan badgästpiga återkom trots allt och blev fru på Lyckorna. Hon tillförde, förutom kärleken nya sätt att klä sig. Det blev hatt istället för sjalett, nya maträtter och kakrecept infördes.

Även för badgästerna kunde sommarlivet vara fullt av nya bekantskaper och kärleksäventyr. Varför annars nya benämningen Kyssarnas bro istället för Victoriabron? Åtskilliga är också de sommargäster som valt att köpa sig en gravplats på vackra Ljungs kyrkogård.

1905 lät Robert Macfie riva Ljungs gamla kyrka från 1100-talet och byggde Villa Forntid till sig själv för en del av virket. Vildvin och murgröna planterades utefter de gamla kyrkväggarna och blev ett omtyckt promenadmål. Småningom försågs kyrkan med tak igen och återinvigdes 1951.

Robert Macfie var omtyckt och ett tecken på det är insamlingen ortsbor och anställda gjorde till hans 50-årsdag. De ville hjälpa upp hans numera dåliga ekonomi och för de insamlade medlen anlades en stenlagd trappa vid Flaggberget sluttning för att göra Lyckorna än mer angenämt som terrängkurort.  Och när Lyckorna fyllde 30 år lät badgäster beställa en relief i brons av Lyckornas grundare, Robert MacFie. Påskafton 1908 överlämnades den vid Villa Corona och numera pryder den Macfies grav vid gamla kyrkan.

Till Lyckornas 50-årsjubileum gjorde badgästvännerna en ny insamling. Oscar Högström i Stockholm fick uppdraget att göra en byst av MacFie. Något försenad, 1928 uppfördes den vid Victoriaparken, placerad så att han skulle kunna skåla med gästerna i Societetshuset. Den 16 januari 1993 revs Societetshuset med det gungande dansgolvet, men bysten finns kvar.

På berget i Kungsparken står ett mystiskt kors med obegriplig inskription vänt mot havet. En dag på 1930-talet kom ett 100-tal herrar med ångbåten med fanor, standar, ordensband och  nytt järnkors. Efter tal och ceremonier tågade de bort lika tysta och avreste sedan de intagit middag i Societetshuset. En hemlig orden, Göta Coldinu, har prickat in Lyckorna som märke för sjöfarten. Bara ordensbröder vet vad det betyder. Härom året byttes det rostiga korset igen.

Fortfarande gäller texten ur prospektet om Lyckorna från 1895.

”Särskildt gynnsamma omständigheter göra denna plats äfven till en synnerligen utmärkt klimatisk kurort. Den hafsluft, som här blandar sig med skogsluften till den mest hälsosamma förening, är nämligen på sin väg från hafvet betydligt modererad af den rikt skogbeväxta midt emot liggande ön Orust. Därjämte skydda både i norr och öster skogbeväxta höjder mot skarpa vindar. Betydelsen af detta skydd mot väder och vind visar sig också i en växtlighet, som i yppighet icke har sin like på hela den öfriga västkusten. Också kunna Lyckorna och deras närmaste omnejd med allt skäl sägas var den naturskönaste trakten på hela västkusten.”